När vi var på Spring studio härom dagen så skrattade jag och Sara åt hur man kände sig som en snorig 12-åring när Jimmy Backius kom ut och tittade skeptiskt på oss och frågade om "vi alla skulle bli fotografer". Mats spontana reaktion på vårt skratt var "Å, nu skrattar de säkert om någon liten katt eller nåt annat lökigt".
Något inom mig vreds till. Det var onekligen ett slag under bältet och jag gjorde en note to self att tona ned kattintresset lite i klassen. Men nu är jag igång igen och postar inlägg på katter (Se även avsändare och motiv på föregående inlägg). Det är som att en yttre makt driver mig. En makt jag helt enkelt inte rår över.
Mammas katt Catarina
Kusin vitamin
/Johanna
2 Har sagt nåt:
Hej Johanna!
Snälla tona inte ner ditt kattintresse. Jag tror min matte är lite rädd att hon kommer att framstå som galen och ensam kattkvinna då.
Kom och hälsa på mig snart, du verkar snäll! Mjau!
Med vänliga hälsningar
/ Flingan Claesson Lyngsö Landelius
Men det här är väl förhoppningsvis det rätta forumet där man verkligen får, kan, vill och vågar ge utlopp för alla ens intressen, oavsett form! För i ärlighetens namn begriper till och med jag hur " uttjatat" ämnet "mina barn, Guds gåva till mänskligheten" kan te sig för oinvigda. Men mitt intresse - mina bilder - min utveckling!
Så snälla, sluta inte vara dig själv! :-)
För det tänker i alla fall inte jag sluta med! (å förresten är jag för gammal för att låta bli...)
//Jenny
Skicka en kommentar